”Det finns inga besvärliga anhöriga – det finns bara anhöriga som har det besvärligt”.
Kanske har du hört eller använt de här orden tidigare? Kanske i utbildningssyfte eller i samtal och möten mellan anhöriga och vårdpersonal? Det är naturligt att det ibland uppstår problem som behöver redas ut. Ibland känns det svårt och utmanande, ibland handlar det kanske bara om små saker som behöver uttryckas. Men att synpunkter delas och klagomål får sättas ord på är viktigt i den gemensamma vården och omsorgen om den närstående. Förhoppningsvis kan talesättet bidra till eftertanke och en förståelse för hur det kan vara att vara anhörig och för de utmaningar anhöriga kan möta och leva i.
Klagomål – när det inte fungerar
Anhöriga uttrycker ofta att det är svårt att ta upp saker som inte fungerar i den offentliga vården och omsorgen om den närstående. Man känner sig obekväm, är kanske till och med rädd att det kan slå tillbaka på den närstående om man klagar för mycket. Här måste vi alla påminna oss om att tryggheten både för den närstående och den anhörige bygger på goda relationer och ett kvalitativt sjukvårds- och omvårdnadsarbete. Missnöje och klagomål ska därför ses som viktiga delar i alla verksamheters utvärderingar och förbättringsarbeten. Anhöriga har rätt och ska uppmuntras att lämna synpunkter och påtala brister. Vi måste alla hjälpas åt att göra livet så bra som möjligt för den eller de som har drabbats. Och kanske ska ordet ”klagomål” helt enkelt bytas ut, eller åtminstone i tanken ersättas med ”förbättringsmöjligheter”.
Om man som anhörig eller patient upplever att något inte fungerar eller är missnöjd med exempelvis ett beslut, vård eller stöd har man rätt att klaga och lämna synpunkter. Det finns flera olika instanser att vända sig till med klagomål. Ett tips är att det alltid är bra att be om skriftligt svar som man sedan i lugn och ro kan ta del av. Allt för att undvika missförstånd. Det är alltid svårt att i affekt och under stress lyssna och komma ihåg svar och muntlig information som man får.
Det är naturligtvis bra att i första hand vända sig direkt till den person inom vården som har utfört handlingen, undersökningen eller behandlingen. Ofta kan missförstånd och oklarheter redas ut på det sättet. Man kan också alltid vända sig till chefen vid den enhet där man fått vården.
Vid misstanke om brott
Om man anser att ett brott har begåtts inom vården ska man självklart göra en polisanmälan. En sådan anmälan kan till exempel gälla vållande till annans död.
Patientnämnden (PaN)
Det här är den förvaltning man kan vända sig till med frågor eller vid problem som rör i stort sett all offentligt finansierad vård; regionens hälso- och sjukvård, kommunernas hälso- och sjukvård i särskilda boenden, privata vårdgivare som har avtal med regionen eller en kommun, handikapp- och habiliteringsverksamhet samt folktandvården och den tandvård som regionen finansierar. Patientnämnden är en fristående och opartisk instans som finns i alla regioner.
Hitta din patientnämnd här (ivo.se) >>
Inspektion för vård och omsorg (IVO)
Här finns ansvaret för tillsyn över hälso- och sjukvård, socialtjänst och verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Myndigheten ansvarar också för viss tillståndsprövning inom de områdena. Det är IVO som har ansvar för att utreda anmälningar, till exempel lex Sarah och lex Maria.
Lex Sarah
Lex Sarah är en bestämmelse i Socialtjänstlagen som innebär att den som arbetar med att ge service och omvårdnad inom socialtjänstens område är skyldig enligt lag att rapportera missförhållanden och risk för missförhållanden i verksamheten.
Övergrepp kan vara om personalen använder hårda tag eller hotar och skrämmer äldre, funktionshindrade eller personer som tvångsvårdas av SiS (Statens institutionsstyrelse). Det kan handla om:
- fysiska övergrepp som t.ex. slag, nypningar eller skakningar
- psykiska övergrepp som t.ex. bestraffningar, hot, trakasserier eller kränkningar
- sexuella övergrepp som t.ex. antydningar av olika slag
- ekonomiska övergrepp som t.ex. stöld, förskingring eller utpressning.
Lex Maria
Lex Maria är en lag som innebär att en region eller en kommun ska anmäla till IVO om en patient drabbats av, eller riskerat att drabbas av, en allvarlig skada eller sjukdom. Skadan, eller risken för skada, kan ha skett i samband med en undersökning, under vård eller behandling.
Anmälan ska vara hos IVO senast två månader efter att vårdskadan inträffade. Som patient, eller i vissa fall närstående, ska man få information om att anmälan har gjorts och dessutom få möjligheten att beskriva vad som inträffat eller vilken risk man utsatts för.
En Lex Maria-anmälan kan också handla om:
- att en person fått felaktig eller otillräcklig information
- förväxlingar, felaktiga förskrivningar, feldoseringar eller felexpedieringar av läkemedel
- utebliven eller fördröjd undersökning, vård eller behandling som man borde ha fått
- felaktigt utförd undersökning, vård eller behandling
- brister i arbetsrutiner, i vårdens organisation eller i samarbetet mellan olika vårdenheter
- otillräckliga resurser, exempelvis vad gäller kompetens, bemanning, lokaler eller utrustning, som gör att verksamheten inte kan bedrivas på ett säkert sätt.
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
Detta är en myndighet som prövar behörighetsfrågor avseende legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Det är bara IVO, Justitieombudsmannen och Justitiekanslern som kan göra anmälningar till HSAN. Från och med 1 juli 2015 är Socialstyrelsen värdmyndighet för HSAN.
Överklagan
Beslut fattade av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), Försäkringskassan, socialnämnden, eller annan nämnd i kommunen, kan överklagas till förvaltningsrätten i det län man bor. För att kunna överklaga måste man ha fått ett skriftligt beslut. På beslutet ska det stå hur man ska överklaga och inom vilken tid det måste ske.
Överklagan ska vara skriftlig och beskriva vilket beslut det är som överklagas, vilken ändring i beslutet man vill ha och en motivering varför. Ibland kan exempelvis kommunens anhörigkonsulent eller omsorgshandläggare hjälpa till med överklaganden.
LÖF
Detta är en patientförsäkring för alla som har skadats i samband med hälso-, sjuk- eller tandvård. Det är viktigt att en anmälan görs. Enligt Patientskadelagen kan du ha rätt till ekonomisk ersättning.
Anmälan om skada>>
Läs mer om Patientskadelagen här >>
Socialstyrelsen har av regeringen ett uppdrag att ta fram en Nationell handlingsplan för ökad patientsäkerhet för hälso- och sjukvården 2020 – 2024. Arbetet sker i samverkan med myndigheter, nationella organisationer, kommuner och regioner, patienter och anhöriga med flera.
Läs mer här om Nationell handlingsplan för ökad patientsäkerhet 2020-2024>>
Erik Ward, jurist med specialisering på
socialförsäkringsfrågor, om myndigheters serviceskyldighet:
”Som ensam människa känner man sig ofta liten i kontakten med myndigheter och känner att man får kämpa i underläge. Det är därför av största vikt att olika myndigheter uppfyller de krav på service som finns för myndigheterna. Ingen människa ska gå miste om något man har rätt till för att en myndighet inte har skött sin serviceskyldighet. Alla myndigheter i Sverige omfattas av en omfattande serviceskyldighet som ska göra det lätt för människor att ha kontakt med myndigheter och få den hjälp som den enskilda människan behöver. Detta regleras i Förvaltningslagen.
En myndighet är skyldig att lämna upplysningar, vägledning, råd och annan hjälp du kan behöva för att få din rätt tillgodosedd. Hjälpen ska ges utifrån dina förhållanden och den hjälpen du kan vara i behov av. Du har som regel även rätt att få träffa en handläggare personligen. Handläggningen av ditt ärende ska ske så snabbt som möjligt utan att rättssäkerheten sätts på spel. Om du undrar över vilka uppgifter eller handlingar som finns och som rör dig, har du normalt rätt att få se dessa uppgifter eller handlingar. Om du har sökt någon förmån eller något annat där myndigheten ska fatta beslut ska du, innan beslut fattas, få ta del av de handlingar/uppgifter du inte sett. Om du har ansökt om någon förmån är myndigheten normalt skyldig att fatta ett skriftligt beslut som du kan klaga på. Myndigheten är skyldig att motivera beslutet på så sätt att det klart framgår varför du inte får det du ansöker om.
Ett beslut som en myndighet fattar går vanligtvis att överklaga. I vissa fall måste myndigheten först pröva ärendet en gång till innan det kan gå vidare till högre instans. Det sker genom att myndigheten gör en omprövning av tidigare beslut. Myndigheternas beslut överklagas i de flesta fall till våra förvaltningsdomstolar, som är förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen. Du måste normalt överklaga inom tre veckor sedan du fått beslutet du är missnöjd med. När det gäller Försäkringskassans beslut är besvärstiden två månader. Det kostar inget att driva ett ärende i förvaltningsdomstolarna bortsett från den kostnad du kan ha för ett ombud. Varje part står för sina kostnader oavsett hur det går i målet.
När du överklagar ett myndighetsbeslut är första instans förvaltningsrätten. Andra instans är kammarrätten. För att kammarrätten ska ta upp ett ärende krävs prövningstillstånd. Högsta instans är Högsta förvaltningsdomstolen. För att domstolen ska ta upp ett ärende krävs prövningstillstånd.”
SE ERIK WARDS FÖRELÄSNING FRÅN ANHÖRIGRIKSDAGEN 2017
ANHÖRIGAS RIKSFÖRBUND TIPSAR:
Det finns assistansföretag som erbjuder kostnadsfri juridisk hjälp även om du inte är kund hos företaget. Assistansföretagen har ofta lång erfarenhet av att arbeta med barn, ungdomar och vuxna med varierande hjälpbehov. Dra dig inte för att söka hjälp att överklaga och ställa krav.
EXTERNA LÄNKAR:
Kontaktuppgifter till landets Förvaltningsrätter (Sveriges Domstolar) >>
