”Det kommer inte alltid att vara så här”
Det var orden Inga-Britt Gudmundsson möttes av när hon själv sökte samtalsstöd som anhörig. Hon säger själv att orden väckte hopp och gav tröst. Påminde om att mörkret inte alltid består, att ljuset kommer, om än sakta och smygande. Påminde om modet att hålla ut. Kanske också tänka; jag gör så gott jag kan – och det är gott nog.
/Inga-Britt är idag föreläsare för anhörigvårdare och vårdpersonal.
Det finns kanske inga enkla sätt att beskriva livet ur ett anhörigperspektiv. Vi är alla som människor unika, vi reagerar olika på utmaningar, prövningar och kriser. Och ändå finns de där – de grundläggande och gemensamma känslorna och reaktionerna som vi faktiskt delar, som vi känner igen hos varandra. Som gör att vi kan luta oss mot varandra och vara varandra till stöd…
Kriser och ensamhet
Känslan av ensamhet delas av många anhöriga. Den kan ha både en fysisk och känslomässig grund. Många upplever praktiska svårigheter med sociala kontakter och att delta i aktiviteter utanför hem och arbete. Anhörigomsorgen tar den tid man har till förfogande. Den inre ensamheten kan handla om saknaden, sorgen och förlusten av familjen som den var innan, av vännerna eller kärleksrelationen. Många anhöriga beskriver ensamheten som en känsla av att ”det bara jag som har det så här”, ”det är ingen som kan förstå” eller ”jag varken kan eller vill inte lämna ut oss”.
Här är det betydelsefullt att påminna om hur många anhöriga vi är i vårt land. Känslan av ensamhet är stor, men vi är många. Man räknar med att var femte vuxen person vårdar, hjälper eller stöder en närstående. Sammantaget blir det drygt 1,3 miljoner personer. Genomsnittsåldern är mellan 45 – 65 år.
Läs mer på Anhörigas Riksförbunds hemsida >>
En kris kan beskrivas som en situation där erfarenheter och inlärda sätt att förhålla sig och reagera, inte räcker för att förstå och hantera vad som händer eller har hänt. Man brukar skilja mellan utvecklingskriser som orsakas av normala livsförändringar och traumatiska kriser som orsakas av allvarliga yttre händelser. När det handlar om anhörigas kriser är det vanligtvis kriser uppkomna genom det sistnämnda.
Samtalsstöd
Oavsett om man själv eller ens närstående upplever ensamhet eller kriser kan det vara skönt att söka professionell hjälp och stöd. Det kan handla om samtalsstöd via en kurator eller psykolog. Det är bra att vända sig till sin vårdcentral och påtala sitt behov.
I omsorgen om sig själv som anhörig är det viktigt och ibland alldeles nödvändigt att känna till möjligheten att skriva en egenremiss eller vårdbegäran för professionellt samtalsstöd inom psykiatrin. Läs mer på Vårdguiden 1177 >>
Samtalsgrupper/Anhöriggrupper
Att få sätta ord på det man känner och tänker är viktigt. Bara genom att formulera och höra sig själv uttala orden sätts små processer igång inom oss. Kommunernas anhörigstöd via anhörigkonsulenter (och liknande) erbjuder oftast samtal enskilt och/eller tillsammans med andra anhöriga i anhöriggrupper. Samtalsgrupper för anhöriga erbjuds också av ideella organisationer, som exempelvis Röda Korset.
Det finns alltså olika sätt att gå tillväga. Ta kontakt med exempelvis en anhörigkonsulent eller biståndshandläggare via kommunens växeltelefon alternativt via din kommuns hemsida.
Anhörigföreningar
I flera kommuner finns anhörigföreningar. Där finner du anhöriga som valt att gå samman i syfte att stärka varandra, göra sig hörda och vara med och påverka utvecklingen av anhörigstödet. Här kan du finna gemenskap och nya vänner.
Anhörigas Riksförbunds anhörigföreningar finner du här >>
Ideella organisationer och verksamheter
De flesta diagnos- och funktionshinderorganisationer har också stort fokus på anhöriga och anhörigas behov av samtal, stöd och råd. Nedan kan du söka upp den eller de organisationer som kan vara dig till hjälp.
Ideella organisationer och föreningar, Anhörighandboken >>
Boktips
Här i Anhörighandboken kan du finna några tips på böcker om utmaningar, kriser och sorg.
EXTERNA LÄNKAR:
Ensamhet (psykologiguiden.se) >>
